En torsdagshistoria
Det var en gång några vänner. De hade alltid världshistoriens roligaste ihop, alltid något att fira och igår var det Malins tur att fylla år. Jag mötte Lisa i skolan klockan 16. Det var en särdeles varm vårdag, jag hade enorm packning och Lisa hade just handlat hemligheter till kvällen. Som den ordentliga, punktliga och aldrig svikande flicka hon är, skulle hon åka hem till bygden med sin mamma för att träna fotboll. Så blev det inte riktigt med tanke på att hon blev bortglömd och fick ta tåget. VAD NU, tänkte jag och blev med ens högst medveten om situationens innebörd... Jag skulle nu få gå promenaden till lägenheten bärandes på kilovis med packning. Den stackars sträckan som i normala fall tar approximately 15 min tog mig igår 40 min. MEN varför klaga, tänkte jag. Ensam i lägenheten at last. Olof tyckte att jag skulle jävlas med Lisa genom att lägga en död katt under kudden, alternativt ställa till med oreda i köksskåpen.
Jag funderade kring det där med katten men beslöt att låta bli. Istället satte jag mig på balkongen, sträckte på benen, spann en härlig visa och njöt av livets glansiga dagar och silverkantade aftnar. Klockan slog sex, solen stod hög, dörrklockan ringde och in rusade yrvädret Emma. Hon gjorde mig sällskap på balkongen där vi samtalade om livets nödvändigheter länge nog innan vi insåg att klockan tickar. Inte hängde vi läpp för det, balkongkvällar kommer igen. A drop in the ocean genljöd genom de knapp 20 kvadratmetrarna - min telefon ringde. Det var Malin, självaste födelsedagsbarnet. Hon var på väg.
Emma och jag gjorde oss fina och sjöng för Malin i dörren när hon kom. VAD NI ÄR HÄRLIGA, utbrast Malin med tårar i ögonen och kassar i händerna. Hon hade nämligen vart och handlat experimentella ingredienser som vi genast dukade upp i Lisas kök. Vad vore en födelsedag utan tårta? Malins uppdrag var lagt å den dekorativa sidan, min var att vispa grädde. LÄTT MATCH, tänkte jag belåtet - tills Malin informerade om att Lisa, vår kära Lisa inte äger en elvisp. Vi spillde endast lite tid på beklagan, sedan kändes berget med ens alldeles överstigligt! JAG SKA KLARA DETTA, tänkte jag och började vispa. Efter 50 minuter var jag färdig och Malin kunde sammanställa dessa lösa bitar till en helhet. Under tiden hade Emma vart runt och jagat mjölk hos grannar, med stor framgång.
Det plingade på dörren! Lisas dörrklocka låter mer som en allt för stark brandvarningssignal och jag trodde därmed att vi bränt vid någonting i ugnen. Som tur var använde vi inte ens ugnen. Dörren öppnades och tre härliga skapelser klev in; Denise, Sara och Oscar. KOM IN, KOM IN, MI CASA ES SU CASA mässade vi i kör. Dunis bekände färg och var besviken över att ha glömt musik. Vi deppade en liten stund men torkade sedan tårarna - Malin och jag hade ju just spelat in en demo! Vi tvingade våra gäster att lyssna hela kvällen, men känner vi dem rätt tog de inte illa upp. Klockan klämtade 21 och in tågade den riktiga värdinnan Lisa tätt följd av Hanna som bar på en god överraskning - en till tårta! Nu är det tårtkalas, MUMS, tänkte min och alla vänners magar.
Kvällen fortföljde med spel, musik, dryck, dans, paketöppning och spännande samtal goda vänner emellan. I ett böljande skimmer av glädje ses vi nästa gång!
Jag funderade kring det där med katten men beslöt att låta bli. Istället satte jag mig på balkongen, sträckte på benen, spann en härlig visa och njöt av livets glansiga dagar och silverkantade aftnar. Klockan slog sex, solen stod hög, dörrklockan ringde och in rusade yrvädret Emma. Hon gjorde mig sällskap på balkongen där vi samtalade om livets nödvändigheter länge nog innan vi insåg att klockan tickar. Inte hängde vi läpp för det, balkongkvällar kommer igen. A drop in the ocean genljöd genom de knapp 20 kvadratmetrarna - min telefon ringde. Det var Malin, självaste födelsedagsbarnet. Hon var på väg.
Emma och jag gjorde oss fina och sjöng för Malin i dörren när hon kom. VAD NI ÄR HÄRLIGA, utbrast Malin med tårar i ögonen och kassar i händerna. Hon hade nämligen vart och handlat experimentella ingredienser som vi genast dukade upp i Lisas kök. Vad vore en födelsedag utan tårta? Malins uppdrag var lagt å den dekorativa sidan, min var att vispa grädde. LÄTT MATCH, tänkte jag belåtet - tills Malin informerade om att Lisa, vår kära Lisa inte äger en elvisp. Vi spillde endast lite tid på beklagan, sedan kändes berget med ens alldeles överstigligt! JAG SKA KLARA DETTA, tänkte jag och började vispa. Efter 50 minuter var jag färdig och Malin kunde sammanställa dessa lösa bitar till en helhet. Under tiden hade Emma vart runt och jagat mjölk hos grannar, med stor framgång.
Det plingade på dörren! Lisas dörrklocka låter mer som en allt för stark brandvarningssignal och jag trodde därmed att vi bränt vid någonting i ugnen. Som tur var använde vi inte ens ugnen. Dörren öppnades och tre härliga skapelser klev in; Denise, Sara och Oscar. KOM IN, KOM IN, MI CASA ES SU CASA mässade vi i kör. Dunis bekände färg och var besviken över att ha glömt musik. Vi deppade en liten stund men torkade sedan tårarna - Malin och jag hade ju just spelat in en demo! Vi tvingade våra gäster att lyssna hela kvällen, men känner vi dem rätt tog de inte illa upp. Klockan klämtade 21 och in tågade den riktiga värdinnan Lisa tätt följd av Hanna som bar på en god överraskning - en till tårta! Nu är det tårtkalas, MUMS, tänkte min och alla vänners magar.
Kvällen fortföljde med spel, musik, dryck, dans, paketöppning och spännande samtal goda vänner emellan. I ett böljande skimmer av glädje ses vi nästa gång!
Kommentarer
Postat av: Denise
Underbart och fantasiskt tur att du å Malin varit så musikaliska och smäckt ihop sånna lovely låtar! :D Räddade kvällen. Tjoohoo va skoj vi hade, som ALLTID! LÖV IT!
Trackback
