Jag är kär i våra minnen

Hur spårat är det egentligen att vi sitter på Hotel Alcazar i 36 graders värme? Och att vi inte är här på en solsemester? Vi känner oss ganska modiga faktiskt, här är vår dag;

03.25 - åkte vi kan man säga, några timmar senare var vi i Bryssel och efter ytterligare några timmar landade vi i ett stekhett Sevilla. Sedan hade vi ingen aning. No idea about anything what so ever. Vi testade att hoppa på en buss in till centrum. Vi hade ingeeeeen aning om var vi skulle gå av, men det blev vi allt varse vid ändstationen när en galen spanjor ställde sig i bussen och skrek FINALE!! FINALE!! Okej... vi hoppade av, släpade alla väskor och satte oss i en vacker park, San Sebastian och skrattade i ungefär en kvart åt att vi inte visste vart vi var eller var vi skulle.

Vi fick fatt på en karta och gick helt sonika till första hotellet ungefär, det blev faktiskt bra. Mitt i centrum nästan, vid Santa Cruz - världens idyll med små gränder där balkonger trängs och växter slingrar sig längs väggarna, restauranger överallt.

Vi var s-v-i-n-hungriga eftersom det senaste vi åt var en Summer Whisper smoothie i Bryssel. Tråkigt då att ingen äter här. Det visste vi ju, men vi tänkte att någon kanske serverar mat under siestan? Det är där vi går bet. Fast det var jätteroligt när vi gick in på ett ställe där folk satt och åt, men tydligen var vi inte välkomna. Värden mumlade något och Lisa sa "in english please" varpå han svarade: "it was english... 8 o'clock"  Vi fick inte äta alltså. Men kul att Lisa bad honom prata engelska, vilket han gjorde. Bara det att han var fullkomligt värdelös på det.

SJUKASTE MÅLTIDEN NÅGONSIN
Om vi tyckte att vi hade gått bet innan, var det inget emot vad vi gjorde nu. Vi hittade ett mysigt ställe som var öppet, pustade ut lite med tanke på att vi inte hade ätit på en evighet. Det fanns inte så mycket att välja på, men jag tyckte att salmon crepes lät gott. Hur kunde jag tycka det? Översätter man det till svenska, laxpannkaka, skulle väl aldrig någon äta det? Hur som helst, jag vet inte vad ni äter, men antagligen inte genomskinliga pannkakor? I en rulle? GENOMSKINLIGA?? Det var så äckligt. Äcklig. Jag kunde inte sluta skratta. Kan vara det äckligaste jag någonsin ätit. Lisa däremot, fick en härlig go smörgås med tillhörande hårstrån. Hon vägrade såklart äta. Då utspelade sig följande:

Servitrisen: What?! Not hungry?!
Lisa: It's a hair here. I wont eat it.
Servitrisen: (låtsas att hon inte ser håret)......... Well, isn't it blonde?!
Lisa: What?! (På svenska) SOM OM DET SPELAR NÅGON ROLL? PRECIS SOM ATT JAG HAR STOPPAT IN DET DÄR SJÄLV?!

Herregud, nu har vi köpt nötter, vatten och oreos. Vi ska nog vila lite inför morgondagen - då ska vi ta massor med kort.