Jag är kär i våra minnen

Buenas noches amigos. Jag vet inte riktigt var jag ska börja här... Just nu skrattar jag och Lisa högt åt att vi tyckte det var ganska tufft i Sevilla där vi hade noll koll. Den där noll kollen förvandlades ju snabbt till världens idyll! Hörrni, jag vill jättejättegärna, con mucho gusto, ha besök - men ni måste komma om nån månad. Det är för varmt här nu, jag har aldrig upplevt något liknande, inte ens i Thailand eller Texas som ändå ligger vid relativt varma breddgrader... Man är fullständigt galen om man är ute under siestan, hela staden är tom. Helt tom. Så nära kommer jag nog aldrig känslan av att någon släppt en atombomb nyss och det råder förbud att gå ut, ungefär. Vi släpade våra väskor till bussen igår i Sevilla iaf, i ungefär 50 graders värme (i skuggan). På flygplatsen väntade en buss som skulle ta oss till Huelva. Vi kom fram till vårt tillfälliga hostel där världens tjockaste gubbe med batong arbetade. Han fnös när vi försökte prata engelska, verkligen nonchalanta människor i det här landet. Nu har vi iallafall ett rum, och det var nära att vi lackade flera gånger igår, om ni kommer ihåg den kommentaren.

På tal om att lacka flera gånger, måste denna dag, idag, hoy varit den största urlackningen någonsin. Efter en god frukost gick vi till universitetet och försökte hitta International office, klockan 09.00. Med tanke på att de hade skyltat så bra (verkligen INTE) kom ungefär alla för sent. Efter lite information trodde vi att vi skulle få hjälp - men har vi någonsin gått mer bet? Neeeeeeeeej, för då får vi en karta. Tre adresser och en karta. Vi har inte ens gått runt i staden, men nu skulle vi leta lägenheter. Svetten rann som en härlig go duschkaskad men lite äckligare då. Vi hade så ont i fötterna och var så smutsiga. Vi hittade lägenheterna, en såg ut att ligga i ett sönder Afghanistan och vi sprang nästan därifrån, ett fint hus som var alldeles för dyrt, och en perfekt lägenhet som vi inte kunde hyra idag iallafall för att det fattades två personer. Vi började nästan gråta efter att jag hade skrikit på hyresvärdens syster i telefon i tio minuter, hon försökte översätta sin systers spanska till engelska, ingen vidare framgång. Efter tio timmar konstaterade jag att en näve skit är nog fräschare än vad vi är! Och ja, JAG, Pixie, sa det.  Vi kom hem efter letandet 21.00 och då hade vi gått oavbrutet i 10 timmar ungefär. Hej och välkomna, alla blåsor!

Såhär inleds en konversation ungefär: (skojar inte)
Vi: Hello!
Landlorden: Como? No hablas español?
Vi: Ehhhhhhhhhhhhhhhhh... okej, Hola...

INGEN kan engelska. Ingen kan ens förstå vad hello betyder. Imorgon ska vi inte göra något. Vi orkar inte. Alla våra roomies här på hostlet har hittat lägenhet och flyttat.

OBS! Såhär ser verkligen INTE lägenheterna ut här i Spanien, vi hade nog bara väldig otur att få titta på the one and onl, the tackies there is så att säga.