Jag är kär i våra minnen

... MEN torsdagsklubben är topp tre över bästa händelser i hela mitt liv tror jag. Det låter ju som att jag kryddar till bristningsgränsen här, men faktiskt inte. Igår hade vi REUNION hos Malin och Daniel, i deras nya lägenhet. Det var så underbart att träffa er. Alla tvivel om att saker kommer förändras medan vi är borta försvann och jag njöt av att känna hur vi faktiskt är en liten familj. Eller hur?

Vi drack vin och tittade faktiskt lite på VM innan vi började dansa. Kan ni tänka att han den där Jamaicanen springer tio meter på en sekund? Det är helt sinnessjukt ju. Nåväl, jag minns inte vilken väg vi tog, men in till stan kom vi. När vi dansade in på Vimmel mötte vi en bekant, Tobias. Han tittade på oss och sa;

Tobias: Nämen, känt folk!
Lisa: Va, VAR DÅ?

Vi låtsades att Lisa skämtade och satte oss (tror jag) i sofforna. Lisa hämtade papper och penna, jag skrev ett härligt gott brev till vår Mr-I-play-house-and-house-music-only-DJ med alla torsdagsklubbens favoriter. Han vägrade spela en enda. Det är så man får fler besökare eller?

Övriga kära vänner gick hem och kvar var Lisa, Holly och jag - tre oslipade diamanter ute på bräcklig is. Vi skrattade. Skrattade. Skrattade och skrattade. Skrattade. Vi glömde allt som var tråkigt, Lisa gjorde det genom att dricka tre liter alkohol. Det låter väldigt mycket, ganska riskabelt men absolut värt det. Hon skulle köpa pommes, det skulle bli gott. Tyvärr tappade hon hela pommesbrickan på marken och vi blev utan. Dessutom tappade hon 50 kronor, så man kan säga lite att det var som att kasta pengarna i sjön.

Kvällens totala, fatala miss
Det finns ett ställe i staden som jag aldrig besökt, tänker aldrig besöka och vill inte ens nämna vid namn... Han som inte är okej var såklart där igår, ser ju honom överallt. Sak samma, en anledning till att jag föraktar detta ställe så innerligt är åldern. Antagligen är det 18 och jag gillar inte 18 ställen. Problemet är att alla under 18 också verkar komma in, vilket bara bekräftar att jag verkligen inte borde gå dit. Holly - å andra sidan - är väldigt såld på just detta ställe. Hon ville så gärna gå in igår, så hon försökte men gick verkligen bet.

Vakten: Inte en chans att ni kommer in, er kompis här är alldeles för berusad (pekar på mig)
Jag: Neeeej, jag lovar! Är inte alls det. Det är bara det att jag tycker detta stället är sååå tråkigt.

Efter den linen borde han väl ändrat sig. Eller? Tids nog gick vi hem, kunde knappt prata eftersom vi skrattade så mycket åt allt möjligt. Vi låg på golvet hos Holly och vred oss av skratt när jag sa "jag luktar som en häst". Det var nivån ungefär. Jag luktade verkligen inte som en häst alltså, mer Chanel Chance. Men det är sånt vi tycker är kul.

Det låter illa och är lite pinsamt, men det var fint. Tre haltande tjejer vinglade hem i armkrok inatt, skrattade tills magmusklerna började krampa och somnade tillslut i en mjuk säng med täcken som grädde.