Jag är kär i våra minnen

Inte för att blogga tre gånger på en och samma dag, men jag måste bara skriva lite om kärlek. 

Idag när jag jobbade hade jag ett tårdrypande samtal om kärlek med en ålderstigen dam. Hennes man dog för ett halvår sedan, på alla hjärtans dag. Det var extra sorligt eftersom jag minns alla kvällar jag besökt dem under mina arbetande år, hur det doftade fuktig, söt jasmine och lite brända kakor, hur jazzmelodier klingade härligt tillsammans med deras skratt, historier och gamla minnen. Dagen innan han dog gjorde hon egen glass. Hon rev vaniljstång i grädde och han glömde av att matlusten var borta. - Jag tror jag vill ha mer, sa han. De tittade på varandra och skrattade, åt glass med vaniljstång hela natten. Några timmar senare fanns han inte mer. Vad gör man då egentligen, när någon som varit hela ens liv försvinner? Hon säger att man lever vidare för att berätta. Berätta för alla hur viktigt det är att inte ignorera känslor. Att vara rädda om varandra och sig själv genom att inte tänka för mycket på framtiden, fånga dagen.

Kärlek för mig är oftast de stunder man fångat i ögonblick som varit så äkta att ingen kunnat fotografera eller memorera exakt. Förutom denna ljuvliga vår, denna magnifika sommar, mina spektakulära nära och kära - är detta också kärlek för mig;

Kärlek för henne är frasiga våffelstrutar med hemmagjord gräddglass och riven vaniljstång - det var sista gången han pratade, sista gången han log, sista gången de log tillsammans och sista gången de fångade ett ögonblick tillsammans.