Jag är kär i våra minnen

Idag har jag ätit våfflor med två systrar och Kia. Den ena utav systrarna ser symboliskt beskrivet ut som en tändsticka och är aningen glupskare än oss andra. Vi andra nöjer oss med två eller tre våfflor medan Beata, som numera är 13 år, har ätit MINST åtta stycken sedan hon var ungefär 6 år. Jag tror att Filippa tappade matlusten lite, för de sista tio minutrarna satt hon och granskade Beatas tallrik och flottiga fingrar, tillslut sa hon "Beata, lugna dig - du vräker i dig!"

Jag har två syskon till som är mästare på att säga roliga saker. Jag och mamma brukar ibland härma vissa personer som inte bör offentliggöras och därmed nämnges X. Detta innebär att vi pratar medvetet dålig engelska. Tyvärr sa min syster Alice, som är 14, "Jag har blivit sämre på engelska i skolan eftersom jag hör er prata sådär". Jaha, tänke min lillebror - det har minsann jag med! Han, som är 12 år, sa "Ja det har jag med! Jag har blivit mycket sämre på engelska när ni jämt säger värsk vrukt!" Han insåg märkligt nog inte att värsk vrukt är svenska med ett prefix i finländskt uttal. Ingen engelska alltså. Ingen medömkan eller extrapoäng hos mamma.

Jag var förresten tvungen att åka till skolan idag för en timme som jag annars missar när jag är i USA. Då fick jag vara med två grupper jag aldrig träffat. Vad som var ytterst och högst egendomligt var att det var tre killar/män i dessa grupper! Jag tänkte "vad gör ni här egentligen? Ska ni inte läsa ekonomi eller nåt, IDA eller whatever?" Sedan kom jag på att sådär kan man ju inte tänka. Det är bara det att jag har inte gått i samma klass som killar sedan urminnes tider. Gymnasiet ungefär. Jag kunde knappt samarbeta! Okej, överdrift - men det var konstigt.