Jag är kär i våra minnen

Det är helt oförståeligt hur fort dagarna kan gå. I söndags efter den jobbiga jobbdagen skulle Anton och Ralle hämta mig för lite film- och chokladkväll och sådär. "Vi kommer om en kvart" sa Anton och efter en halvtimme ringde jag och frågade om de kört vilse. Såhär nördiga var mina vänner då; Anton svarade "vi kommer nu! Vi installerar bara min GPS så du ska få höra den!" Efter några minuter kom de körande i en hysterisk skrattsalva, det var nämligen Yoda som beskrev vägen. Hur kul var det egentligen? Inte särskilt. Det var däremot kul hos Anton sedan, vi tittade på Eden Lake och Pineapple Express. Jag åt barnmat, Ralle köpte lasagne som var krångligare än den man slänger ihop själv och Anton åt Grandiosa. Det var kul på ICA:

Jag: Vad ska du äta anton, pizza?
Anton: Nej för fan! Det har jag redan ätit idag.
(Han går och hämtar en pizza)
Anton: Sådär!
Jag: Du skulle ju inte äta pizza?
Anton: Detta är grandiosa.

Igår åkte jag till B-bygd och hämtade Lizzza. Vi behövde åka av oss lite, kvalitetstida lite så att säga. När jag kom hem började det spöka, den hade jag inte. Tråkigt att vara ensam just då. Min kära familj är i New York och denna gången kunde inte jag följa med. Det hände en helt sjuk sak, jag tar det från början. När Lizzza och jag åkte till texas i höstas såg vi Foppa på flygplatsen. När jag åkte till New York i februari såg jag Foppa på flygplatsen. När mamma och de andra åkte till New York igår såg de Foppa på flygplatsen. Vad är oddsen? SJUKT!


Idag har jag varit ute på en skogspromenad med Ray, det var gött. Vi hittade, plockade och åt blåbär. Jag känner mig alltid så lycklig när jag plockar bär och frukt utomhus, så jag sa "det är verkligen kul att äta ute!" Vi kom överens om att "att äta ute" har fått en helt ny innebörd.