Jag är kär i våra minnen

Nu är jag hemma. Det är alltid så konstigt att komma hem tycker jag. Fast denna gången var det lite lättare, för jag bär inte riktigt på en konstant törst som jag (och Lisa) gjode efter att vi kom hem från Texas. Jag trodde på fullaste allvar efter några månader att den där hemska törsten var kronisk. Men vi hade nog bara ätit sjukt stark mat i några veckor.

New York var ungefär som jag förväntade mig fast lite bättre. Verkligen en underbar resa, Mamma Mia på Broadway och häftiga saker- men varför varför varför i hela världen är all säkerhetskontrollpersonal så enormt otrevlig?! Jag fattar verkligen inte det, om de nu vantrivs på jobbet så är det väl bara att säga upp sig eller? Hört talas om det här nya, att ha hyffs?

Jag och mamma blev lurade (relativit medvetet dock) av en kille som ville sälja sin musik till oss. Han spelade upp ett öhm, regisserat och inövat tal som gjorde att vi inte kunde säga nej. Han gick under namndet "Nr # 1 Artist" och ungefär såhär lät det;
Nr # 1 Artist: Hey Miss, Miss! Oh, is it okey if I speak with you even though I'm a black man? Does your mum approve? I have to ask you know, a lot of white people here are racists and not very open minded. I've got a licence to sell my music on the street, pleast buy my CD - my grandmother always said I was going to be a star. Are you from Sweden? I can speak all the languages, GODDAG, GUTEN TAG, BONJOUR, HOLA. Let me sing for you.
Mamma: No, let me just buy your CD to my youngest daughter.
Nr # 1 Artist: No, I'm very cocky - I can sing, I can rap - I can do whatever you want. So what's it gonna be?
Mamma: Well sing a song then

Sedan var vi fast. Han slutade aldrig sjunga. När han var färdig med sången började han rappa. Det tråkiga var att det lät verkligen förskräckligt - och när vi kom hem och satte i skivan i datorn var det en blandskiva av diverse R'nB artister där han bara gav ifrån sig lite ljud i bakgrunden... Men han behövde nog pengarna.