Jag är kär i våra minnen

Hola hola buenos días! Hur mår ni? Jag sitter i soffan och försöker skjuta mina aggressioner åt sidan. Som vanligt är det Fredde som spökar, han har haft världens fest här hemma medan vi varit borta fast vi verkligen bad honom att inte ha världens röj, varit hemma hela dagen idag - inte städat - inte handlat. Usch, jag förstår alla föräldrar som ber sina barn hjälpa till men blir besvikna gång på gång. Jag känner mig som FREDDES MAMMA! Inte okej. Dessutom frågade han nyss följande;

Fredde: When are we eating tonight?
Lisa: (på svenska) äta?! Ät när FAN du VILL!

Vet ni, vi har haft världens underbaraste weekend. Jag har aldrig känt mig så avslappnad i hela mitt liv. Inte en enda gång på tre dagar brydde jag mig om vad klockan var, inte en enda tid att passa, inga uppgifter i kurserna. Vi bara var!

Vi träffades på tågstationen klockan 09 i fredags där problem nummer 1 uppenbarades; vi fick betala dubbla priset för våra hyra bilar eftersom vi är under 25. Janne fyller 25 nästa vecka. Surt med tanke på att vi bokade på internet och där stod det inget om ålder. Vi tänkte att vi skulle visa personalen vår bokning, men då till problem nummer 2; de hade inget internet. Eh, okej? Vilken tågstation har inte internet? Vilket företag har inte internet? Vilken skandal. Hur som helst fick vi våra bilar. Då kom vi på att det saknades en person. Problem nummer 3; har ingen ringt Trish? Okej, vi ringer Trish... hon trodde vi skulle åka nästa fredag. Som tur var är hon lagt åt det spontana hållet och hon hängde med. Vi åkte hem till Swedish Guesthouse för att hämta henne. Problem nummer 4; bilen startar inte. Vi började fundera över om ödet ville att vi skulle stanna hemma... Nåväl, bilen startade och problem nummer 5; det första Janne gör är att köra in på en enkelriktad gata.

Vilken novell detta blir! Hur som helst, vi kom fram till Armacao de Pêra - paradiset. Vi hade två enorma lägenheter och jättenära till havet. Vi badade i små laguner med kristallklart blågrönt vatten de två första dagarna. Underbart. Lagade mat tillsammans på kvällarna, satt uppe länge och pratade traditioner och musik. Igår innan det var dags att lämna vackra Portugal åkte vi till en typisk Algarvestrand där vågorna var helt galna. De högsta var nära 4 meter och fullkomligt livsfarliga. Jag trodde att jag skulle drunkna två gånger, men det slutade bara med ett skadat knä, tappat örhänge, tappad bikini, skadad höft och en skadad fot.

ÅH jag höll på att glömma! När vi åkte från stranden stannde vi till vid en sand fiesta, det var 15.000 kvm SAND! Ett sandland med fantastiska skuplturer, stämningsfull musik, häftig ljussättning. Det var alltså otroligt skickliga konstnärer som hade skulpterat olika figurer under temat evolution science. Det var jättehäftigt att se. När myggorna började bitas och månen stod hög åkte vi till Faro och åt Italiensk middag innan vi återvände hem till kära Spanien.