Jag är kär i våra minnen

Vilken galen vecka! Eller en helt vanlig vecka för att vara Huelva skulle jag kanske säga... I onsdagskväll kom Holly och Linus-Ida hit, trötta som två zombies. Det var ett kärt återseende och vi hade mycket att prata om (skvaller om Borås). Vi hade planerat en härlig go utgång men de små rävarna var trötta och gick och la sig, så vi andra gick själva, först till Lancelot där det var messageparty. Ganska kul idé faktiskt, men helt ologiskt eftersom man inte vet vem man får meddelande ifrån. Hur som helst, efteråt tänkte vi gå och dansa på Fama men det var stängt, så vi gick hem till några amerikaner istället. Där var det rolig fest. Ända till polisen kom.

I torsdags vaknade jag bredvid delar av torsdagsklubben med ett leende på läpparna. Vi åt en stor frukost och begav oss sedan till Punta Umbría för att fånga lite soltimmar. Jag fattar inte vad som har hänt med vädret, de senaste dagarna har det bara blivit varmare och varmare. Över 30 grader i oktober har ni allt inte i Sverige! På kvällen gick vi en sväng till Casa Bonita och fortsatte sedan mot slutdestinationen; Sebastians födelsedagsfest. Han hade bjudit ungefär 20 personer (inklusive oss då) och jag tror att det uppskattningsvis kom 70 gäster. Det var en galen 90-tals fest. Innan grannen ringde polisen gick vi vidare mot Moulin Rouge där det var arabisk afton, men jag saknade alla magdansöser och all arabisk musik! Ungefär alla Erasmusstudenter skapade en härlig stämning utanför baren istället, vi iakttog folk, pratade komplexa händelser och om tänder som blivit fastsydda i läppar. Det var en rolig kväll förutom avslutningen;

Ungefär tre spanska män runt 40 år följde efter mig hela kvällen även fast jag bad dem att vara snälla och lämna mig ifred. Hur kan vissa människor vara så dumma i huvudet? Den ena försökte ta på mig, komma nära och tog fram mobilen flera gånger för att ta kort på mig. Det var ju lite synd för honom, för jag slet tag i telefonen och kastade den i marken så den gick sönder. Men det kunde han gott ha. I slutet fick jag springa ut ur klubben - han sprang efter och jag skrek snääälla lämna mig i fred och grinade. Som tur var satt Sebastian och Katrin utanför och jag fick lite hjälp. Det kunde blivit världens fight, gubbarna skrek att jag var en hora och Sebastian och Katrin var så arga att jag var riktigt imponerad av att de behöll förståndet där.

Nåväl, detta var inte allt. Holly hade såklart hittat en liten man, Hanna mådde svindåligt och hennes vänner åkte hem med henne. Linus-Ida, jag och Holly skulle tillslut gå hem. Jaha, var är Lisa och Janne då?, tänkte vi. Inte på Moulin Rouge iallafall. Vi hade nämligen bara en nyckel, den hade det lilla paret tagit. Okej tänkte vi, bara tt plinga på eftersom vår ringklocka låter högre än det högsta brandlarm. Men icke sa nicke, vi ringde på oavbrutet i ungefär 30 minuter utan att någon öppnade. Båda två var alltså stendeckade. Efter att ha försökt göra inbrott i vår egen lägenhet insåg vi att det enda alternativet var att springa till Fama och 1, försöka hitta Fredde och en till nyckel, 2, stanna ute tills klubben stänger, dvs klockan 8.00. Som tur var hittade vi Fredde efter två timmar och vi kunde somna i säkert förvar!