Jag är kär i våra minnen

Hej mina kära vänner! Vilken helg vi har haft, vi börjar med;

Fredag: Vi mötte gänget på flygplatsen och allt gick som smort, efter drygt en timme landade vi i ett 48 gradigt Marrakech. För övrigt världens finaste utsmyckade flygplats, väldigt liten. Gänget skulle leta hostel medan Lisa och jag väntade på pickup från vårt. Snacka om culturechock. För det första var det jobbigt att ha på sig jeans och KOFTA i ungefär 50 gradig värme, på grund av religionen. För det andra var det så mycket mer Afrika än vad jag trodde det skulle vara. För det tredje ska jag aldrig mer klaga på luften här hemma i Huelva, för den är 100% ren jämför med luften i Marrakech. Nåväl, vår hotellmanager mötte oss i en, rent ut sagt, fruktansvärd gränd där vårt hostel låg. Han var klädd i tjock tröja och dunjacka. Dessutom hade han ungefär tre centimeter gul beläggning på tänderna, härlig kille! Han var faktiskt trevlig och hostlet var hur mysigt som helst. Vi hade rummet längst upp med balkongen på taket och utsikt över Afghanistan.. oj Marrakech. Lisa och jag vågade knappt leta upp vägen till stora torget, som innebar en labyrintgång genom tiotals otäcka gränder där människor satt längs med gatan i sin misär och luktade skit. Jag känner mig verkligen otrygg och aningen illa till mods över våra helt olika liv. Egentligen kanske det är dumt att känna så eftersom man inte direkt kan hjälpa var man är född. Det är det otäcka, allt handlar om vart man är född. Vi har det så himla bra i Skandinavien, jag tror att Sverige är ungefär världens bästa land i alla avseenden. Till slut hittade vi till the Plaza, ett underbart ställe. Det är så mycket som händer, det går inte fånga stämningen på bild. Alla människor sliter med sitt arbete för att överleva för dagen. Några satt och spelade för ormar på torget, andra gick med apor i koppel - och vissa erbjöd sig att  byta mig mot två kameler... Dessutom är det speciell bönedag på fredagar, alla moskeer är fulla och även gatorna eftersom de inte får plats. Det var ovanligt att höra bönesången varje dag, fem gånger om dagen, ljuda genom hela Marrakech i form av nån speakerröst. För mig kändes det som att deras liv stannade upp och jag kan inte riktigt förstå hur de kan ägna så mycket tid åt sin religion. Det är intressant det där med religion. Lisa och jag satt på en terass och åt couscous när vi såg the Dutchguys drick färskpressad apelsinjuice från en av vagnarna nere på plazat, vi kände oss lättade och spenderade resten av dagen med dem. Vi var tillbaks på hostlet klockan 18 eftersom det började skymma och det helt enkelt var livsfarligt för oss att gå ut. Medan vi låg och skakade tänder i sängen med bönesången som vaggmelodi, insåg vi att vi behövde nog byta boende.

Lördag: Vi bytte hostel till det som största delar av gänget bodde på, kändes mycket bättre. För övrigt stod det en man en bit utanför i gränden och sålde hjärna. Lisa var den enda som på allvar ville smaka. Vi tyckte hon var galen. Vi åkte allihop till en trädgård som skulle vara väldigt fin, blev lite besvikna när vi såg att den endast bestod av olivträd och lite vatten. Några kameler, åsnor och galna försäljare förstår med. Efteråt tog vi turistbussen till palatset - vilket inte riktigt heller stämde överens med bilder man vanligtvis har av palats, men det var fint. Det växte bananträd runt omkring. Resten av lördagen ägnade vi åt att äta god mat på det stora torget och gå runt kring alla tusentals små försäljningsstånd.

Söndag: Tidigt på söndag åkte vi på utflykt! Fyra timmar bort, till Cascades d'Ouzoud. Mitt ute i öknen och bland Atlasbergen låg detta underbara ställe med fantastiskt fina vattenfall. Bilresan var nästan lika intressant, vi fick se så mycket, hur människorna lever, hur hårt de arbetar, hur barnen leker och hur djuren behandlas. De flesta bodde i lerhyddor som kunde falla ihop när som helst. Vattenfallen var en underbar plats, vi hade en guide som berättade att i området bodde 750 familjer, det enda de hade var olivträd. Därför markerade de varje träd med en särskild färg, för att veta vems som var vems. Denna utflykt liknade mer Expedition Robinson. Typ. Vi klättrade ner och upp för ett av Atlasbergen, hur häfrigt är inte det?! På vägen såg vi sparris växa, örter som helade, hyddor och restauranter, apor, vattenfall och många regnbågar. När vi kommit allra längst ner hoppade vi på en båt som tog oss bara några meter från de största vattenfallen, det var läskigt men väldigt häftigt. Vi åt världens godaste omelett i Tagine på en jättemysig restaurant med världens vackraste utsikt. När alla var mätta och belåtna, tagit tillräckligt många kort och lekt färdigt med aporna åkte vi hemmåt igen, efter en tolvtimmarsdag. Kvällen blev lugn, vi åt middag senast av alla (vi bor ju i Spanien nu!) och handlade några småsaker innnan vi gick och la oss. Det var verkligen en spännande tripp, vi luktade illa och var smutisga när vi kom hem och var dessutom nära att missa flyget. Helgen var fantastisk hur som helst, jag lägger upp kort snart!

Marocko var som en blandning av Flyga Drake och Aladdin. Läskigt men magiskt.