Jag är kär i våra minnen

Har jag ens berättat att 95% av alla Erasmusstudenter är tyskar? Tyska är som bekant inte direkt världens vackraste språk. Som tur är, är de flesta artiga och pratar engelska största delen av tiden. I fredags var det världens fiesta i en söt del av staden, en tysk (nähe?!) tjej fyllde år - femtio studenter fyllde hennes lägenhet. Det var en galen kväll, vi gick till en bar som heter Red Lion, där snackade jag spanska vilket visade sig gå riktigt bra. FÖRRESTEN, vi tog taxi till födelsedagsfesten, då satt jag fram och försökte föra en konversation med taxichauffören. Eller rättare sagt, han försökte prata med mig. Ganska påflugen, vilket jag om inte annat fick erfara när jag skulle hoppa ut ur taxin. Då sträcker han sig fram, fort och smidigt för att vara en tjock gubbe, och försöker PUSSA mig på munnen! Kvällens chock, tur att jag var snabb som en vessla därifrån.

Hur som helst, efter Red Lion gick vi till Bogoa och dansade hela natten och förbi gryningen. Limbo och salsa, Sevillana och Flamenco, you name it. Alla var glada och vi hade roligt. Spännande för vissa att vakna morgonen därpå, nämner inga namn (Lisa).

Igår lagade vi lax och stekt potatis, kan ha varit det godaste på länge. Jag har förresten signat ett kontrakt, ingen choklad för min del förrän 1 november. Vet ni hur lång tid det är kvar? Men det känns ganska bra ändå måste jag säga. Igårkväll var Hanna, Melody, Michi och hans bror här och tittade på fotboll. Senare gick vi till Chris och Dominik som hade houseparty, helt loco, det visade sig att de bodde i huset jag och Lisa först tittade på! Vad liten världen är, till och med på ställen man inte känner till.

Vi gick vilse och hamnade här på höjden. Det ser verkligen speciellt ut ovanfrån eftersom alla har takterasser.