Jag är kär i våra minnen

Idag tänker jag inte äta Oreos. Det är ett löfte. I förrgår åt jag inte heller några (beror i ärlighetens namn på att vi inte hade några hemma, det var söndag och allt var stängt). Däremot, förra veckan var vi på Jamón och handlade, där såg jag till min förtjusning att man fick en Oreokopp på köpet när man köpte Oreos. Jag var så förväntansfull eftersom det stod på muggen att den var magisk. Men vadå magisk? Det händer absolut ingenting när jag använder den......................... TILLS i förrgår! Lisa och jag var på väg hem från Punta Umbría, satt och tittade ut genom fönstret i bussen. Vet ni var jag, med handen på hjärtat och 100% sanning, såg? En enhörning. Det var så sjukt. Lisa säger att hon bara såg en stor vit häst... (mmm antagligen en "häst" som är kritvit, tre meter hög, har lila ögon och horn i pannan..) Janne tror mig här hemma, och han kom med den briljanta förklaringen att enhörningen och min Oreokopp kan ha någon connection! Det förklarar varför Lisa bara såg en vanlig häst, hon har inte köpt någon kopp.

Okej time to cut the crap, jag vet. Igår siestade vi efter skolan med tanke på att NÅGON tenderar att väcka oss på ett eller annat sätt varje morgon... Senare gick Lisa och jag till Hanna på Avenida Fredrik Molina, världens mest färgglada lägenhet. Där åt vi middag och efterrätt ihop, väldigt mysigt. Klockan 22 mötte vi Melody och Janne för att gå och titta på Alejandro och hans kompisar när de spelade fotboll. Det var jätteroligt! Igår var en perfekt dag. Det händer alltid så mycket här! Efter det gick vi in till stan och satte oss på en restaurang medan regnet öste ner. Ja, det regnade faktiskt här igår, väldigt konstigt.

Idag hoppas jag på det gamla vanliga vädret så jag kan siesta på playan. Vad är det frågan om, regn i september?! Hoppas verkligen att det bara är tillfälligt!