Jag är kär i våra minnen

Okej, nu är allt BRA!!! Tack vara Jannes och Frederik (Janne och Fredde) som vi mer eller mindre tvingade att flytta in hos oss. Inte mot deras vilja dock, de är jättenöjda. Snacka om att få allt serverat på silverfat (kanske inte ovanligt för Janne som dessutom verkar vara född med silversked i munnen och guldbyxor på benen), dessa killar anlände till Huelva sent igår. Skrev på kontraktet idag och nu ska Fredde förbereda "surprise dinner" för allihopa i lägenheten! Dessutom är han vääääärldens hacker, så han ska fixa internet i lägenheten och massa andra saker som Lisa och jag hade haft mycket svårare att göra. Jag ska inte säga för mycket nu, Lisa har börjat haxxorera sönder. Laddar ner olagligt och grejer - men det gynnar oss!

Vet ni hur äckliga vi var igår? Det spelar ingen roll hur mycket vi duschar, tvättar oss och byter kläder. Luften gör oss skitiga med en gång. Det är som att det sveper en skitig bris genom staden så fort man går ut... Vi längtar nästan tills det blir lite svalare. Hur som helst, vi var alla (jag, Lisa och hyresvärden) väldigt svettiga igår när vi skulle flytta in i lägenheten. Jag hade satt upp allt mitt hår, inklusive mitt signum, luggen, mitt på huvudet ungefär. Som lilla My. Så idag när vi träffade hyresvärden tog hon mig i hand och presenterade sig! HAHA! Lisa och jag skrattade huur mycket som helst. Hon kände inte ens igen mig efter att jag hade duschat och släppt ner håret. Då är man fräsch eller?

Vi har varit en sväng på Corte Ingles, hittat gömda våningsplan och letat efter skrivblock med lines, det finns inte här tydligen. Another thing to add to my list of what's odd in Spain.

Första dagen i skolan är imorgon, idag har vi bara köpt böcker. Det ska bli spännande. Imorgon ska Lisa och jag köpa härliga blommor till lägenheten och antagligen åka till Punta Umbria. Sedan lägger jag ut bilder på hur vi bor!

Hasta Luego kära ni!

Det brukar ju vara tvärtom, vanligtvis. Vi fick nog en storm av allra högsta rang kastade i våra ansikten så fort vi kom hit ungefär. Men nu förstår jag att every cloud has its silverlining, så att säga. Det var säkert meningen att alla lägenhetsvisningar skulle gå dåligt i förrgår - för igår hittade vi den bästa hittills Vi flyttar in klockan 20 ikväll, hallelujah. Vi måste bara hitta två människor till att dela den med.

Just nu är Lisa på väg till Corte Ingles. Hon vet inte ens om det är öppet, antaligen inte. Inte ens mataffärer är öppna på söndagar. Vi ska titta på film när hon kommer tillbaks, under siestan. Tro det eller ej, men LISA laddade ner filmer igår, och idag med dessutom. Hon försökte säkert i tre-fyra timmar innan det fungerade och tillslut skrek hon av glädje och vi såg på Yes Man.

Om ungefär en månad blir det lite svalare här. Om man går ut tidigt på morgonen är luften behaglig och man känner söta dofter från alla fina växter. På måndag börjar skolan, jag ser verkligen fram emot det. Jag undrar hur undervisningen på engelska kommer bli, med tanke på spanjorernas minst sagt bristande kunskaper inom det området.

Hur som haver, ikväll checkar vi ut härifrån. Skönt att slippa bo bredvid rakvattenluktande spanjorer som viskar sitt rumsnummer i trappuppgången.
Innan vi skulle sova igår sa jag till lisa "berätta något från Sverige" precis som att det var på 1800 talet och vi just emigrerat hit med ett stort fartyg och resan tog två- tre år. Nu känns det bättre iallafall, jag saknar er hemma! Vad händer? Vad gör ni? Snart är nog Lisas skoomröstning avgjord också...

Glöm inte läsa förra inlägget för att förstå oss lite bättre just nu. Vi har inte bara varandra, humor med! Trots att vi varit mest arga och tjuriga idag har vi nog skrattat lika mycket. Vi skrattar så fort något går skit. Jag vet inte riktigt varför. Tillslut tror vi själv att vi har kul.

Vi hade faktiskt kul idag, mellan klockan 15.30 - 16.30. Eftersom det var allra varmast och vi förmodligen skulle tuppat av om vi gick ut, satte vi oss i första bästa soffa på skoavdelningen i Corte Ingels. Well, något måste vi göra för att hålla humöret uppe. Jag började anmärka på folks skor, de fulaste skorna jag vet är de sandaler som har en liten klack på tre centimeter. VARFÖR?! Så himla fult. Lisa hade en liten visning för mig och er!

Okej, Lisa provade bland de fulaste skorna jag någonsin sett, nu gäller det för er att rösta på vilka skor ni tycker är bäst. Det gör ni genom att trycka på kommentera. Lisa har sedan dyrt och heligt lovat att köpa och dessutom använda de skor som vinner. SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA RÖSTA! Jag vet ju att ni läser och vet hur man kommenterar. Det skulle bli ett sånt härligt gott garv för oss!


1 och 2                     3 och 4                   5 och 6                     7 och 8                                             
                                   
KLICKA PÅ BILDERNA SÅ BLIR DE STÖRRE, SOM NI SER HAR HON UDDA SKOR PÅ VARJE BILD, SKRIV DÄRFÖR NUMRET PÅ DEN ENSKILDA SKON NI VILL SKA VINNA I KOMMENTAREN!

Åh vad ni är snälla om ni vill förgylla vår dag!

Buenas noches amigos. Jag vet inte riktigt var jag ska börja här... Just nu skrattar jag och Lisa högt åt att vi tyckte det var ganska tufft i Sevilla där vi hade noll koll. Den där noll kollen förvandlades ju snabbt till världens idyll! Hörrni, jag vill jättejättegärna, con mucho gusto, ha besök - men ni måste komma om nån månad. Det är för varmt här nu, jag har aldrig upplevt något liknande, inte ens i Thailand eller Texas som ändå ligger vid relativt varma breddgrader... Man är fullständigt galen om man är ute under siestan, hela staden är tom. Helt tom. Så nära kommer jag nog aldrig känslan av att någon släppt en atombomb nyss och det råder förbud att gå ut, ungefär. Vi släpade våra väskor till bussen igår i Sevilla iaf, i ungefär 50 graders värme (i skuggan). På flygplatsen väntade en buss som skulle ta oss till Huelva. Vi kom fram till vårt tillfälliga hostel där världens tjockaste gubbe med batong arbetade. Han fnös när vi försökte prata engelska, verkligen nonchalanta människor i det här landet. Nu har vi iallafall ett rum, och det var nära att vi lackade flera gånger igår, om ni kommer ihåg den kommentaren.

På tal om att lacka flera gånger, måste denna dag, idag, hoy varit den största urlackningen någonsin. Efter en god frukost gick vi till universitetet och försökte hitta International office, klockan 09.00. Med tanke på att de hade skyltat så bra (verkligen INTE) kom ungefär alla för sent. Efter lite information trodde vi att vi skulle få hjälp - men har vi någonsin gått mer bet? Neeeeeeeeej, för då får vi en karta. Tre adresser och en karta. Vi har inte ens gått runt i staden, men nu skulle vi leta lägenheter. Svetten rann som en härlig go duschkaskad men lite äckligare då. Vi hade så ont i fötterna och var så smutsiga. Vi hittade lägenheterna, en såg ut att ligga i ett sönder Afghanistan och vi sprang nästan därifrån, ett fint hus som var alldeles för dyrt, och en perfekt lägenhet som vi inte kunde hyra idag iallafall för att det fattades två personer. Vi började nästan gråta efter att jag hade skrikit på hyresvärdens syster i telefon i tio minuter, hon försökte översätta sin systers spanska till engelska, ingen vidare framgång. Efter tio timmar konstaterade jag att en näve skit är nog fräschare än vad vi är! Och ja, JAG, Pixie, sa det.  Vi kom hem efter letandet 21.00 och då hade vi gått oavbrutet i 10 timmar ungefär. Hej och välkomna, alla blåsor!

Såhär inleds en konversation ungefär: (skojar inte)
Vi: Hello!
Landlorden: Como? No hablas español?
Vi: Ehhhhhhhhhhhhhhhhh... okej, Hola...

INGEN kan engelska. Ingen kan ens förstå vad hello betyder. Imorgon ska vi inte göra något. Vi orkar inte. Alla våra roomies här på hostlet har hittat lägenhet och flyttat.

OBS! Såhär ser verkligen INTE lägenheterna ut här i Spanien, vi hade nog bara väldig otur att få titta på the one and onl, the tackies there is så att säga.
 

Vi gick upp 8.45 idag och trodde det var ett skämt när klockan ringde, men icke. Vi åt konstig frukost och gick ut vid tio-tiden. Då var det vääldigt svalt, 22 grader ungefär. Några timmar senare svettades vi som grisar i 36 gradig hetta. På väg till el centro de la centre så att säga, korsar vi världens mysigaste, ganska spartanska Santa Cruz, där borgen Alcazar slingrar sig fram. Vi hörde ett konstigt ljud och tittade upp mot borgen, det klättarar murgröna på väggarna och längst upp satt två PÅFÅGLAR!! Jag vet inte om det är ovanligt eller om det bara är jag som aldrig sett några sånadär spektakulära birdes innan. Vi har gått runt i flera timmar, hittar som fisken i vattnet känns det som. Vi var inne i en av världens största katedraler, Catedral de Sevilla och tappade nästan andan över hur h-ä-f-t-i-g den var. Det gick knappt ta kort, inga bilder gjorde den magnifika byggnaden rättvisa. Tänk när de byggde den, satte in sista stenen eller finputsade sista figuren, hur  var det då? "Sådär ja, då var det klaart!" Märkligt att tänka så.

Hur spårat är det egentligen att vi sitter på Hotel Alcazar i 36 graders värme? Och att vi inte är här på en solsemester? Vi känner oss ganska modiga faktiskt, här är vår dag;

03.25 - åkte vi kan man säga, några timmar senare var vi i Bryssel och efter ytterligare några timmar landade vi i ett stekhett Sevilla. Sedan hade vi ingen aning. No idea about anything what so ever. Vi testade att hoppa på en buss in till centrum. Vi hade ingeeeeen aning om var vi skulle gå av, men det blev vi allt varse vid ändstationen när en galen spanjor ställde sig i bussen och skrek FINALE!! FINALE!! Okej... vi hoppade av, släpade alla väskor och satte oss i en vacker park, San Sebastian och skrattade i ungefär en kvart åt att vi inte visste vart vi var eller var vi skulle.

Vi fick fatt på en karta och gick helt sonika till första hotellet ungefär, det blev faktiskt bra. Mitt i centrum nästan, vid Santa Cruz - världens idyll med små gränder där balkonger trängs och växter slingrar sig längs väggarna, restauranger överallt.

Vi var s-v-i-n-hungriga eftersom det senaste vi åt var en Summer Whisper smoothie i Bryssel. Tråkigt då att ingen äter här. Det visste vi ju, men vi tänkte att någon kanske serverar mat under siestan? Det är där vi går bet. Fast det var jätteroligt när vi gick in på ett ställe där folk satt och åt, men tydligen var vi inte välkomna. Värden mumlade något och Lisa sa "in english please" varpå han svarade: "it was english... 8 o'clock"  Vi fick inte äta alltså. Men kul att Lisa bad honom prata engelska, vilket han gjorde. Bara det att han var fullkomligt värdelös på det.

SJUKASTE MÅLTIDEN NÅGONSIN
Om vi tyckte att vi hade gått bet innan, var det inget emot vad vi gjorde nu. Vi hittade ett mysigt ställe som var öppet, pustade ut lite med tanke på att vi inte hade ätit på en evighet. Det fanns inte så mycket att välja på, men jag tyckte att salmon crepes lät gott. Hur kunde jag tycka det? Översätter man det till svenska, laxpannkaka, skulle väl aldrig någon äta det? Hur som helst, jag vet inte vad ni äter, men antagligen inte genomskinliga pannkakor? I en rulle? GENOMSKINLIGA?? Det var så äckligt. Äcklig. Jag kunde inte sluta skratta. Kan vara det äckligaste jag någonsin ätit. Lisa däremot, fick en härlig go smörgås med tillhörande hårstrån. Hon vägrade såklart äta. Då utspelade sig följande:

Servitrisen: What?! Not hungry?!
Lisa: It's a hair here. I wont eat it.
Servitrisen: (låtsas att hon inte ser håret)......... Well, isn't it blonde?!
Lisa: What?! (På svenska) SOM OM DET SPELAR NÅGON ROLL? PRECIS SOM ATT JAG HAR STOPPAT IN DET DÄR SJÄLV?!

Herregud, nu har vi köpt nötter, vatten och oreos. Vi ska nog vila lite inför morgondagen - då ska vi ta massor med kort.

... MEN torsdagsklubben är topp tre över bästa händelser i hela mitt liv tror jag. Det låter ju som att jag kryddar till bristningsgränsen här, men faktiskt inte. Igår hade vi REUNION hos Malin och Daniel, i deras nya lägenhet. Det var så underbart att träffa er. Alla tvivel om att saker kommer förändras medan vi är borta försvann och jag njöt av att känna hur vi faktiskt är en liten familj. Eller hur?

Vi drack vin och tittade faktiskt lite på VM innan vi började dansa. Kan ni tänka att han den där Jamaicanen springer tio meter på en sekund? Det är helt sinnessjukt ju. Nåväl, jag minns inte vilken väg vi tog, men in till stan kom vi. När vi dansade in på Vimmel mötte vi en bekant, Tobias. Han tittade på oss och sa;

Tobias: Nämen, känt folk!
Lisa: Va, VAR DÅ?

Vi låtsades att Lisa skämtade och satte oss (tror jag) i sofforna. Lisa hämtade papper och penna, jag skrev ett härligt gott brev till vår Mr-I-play-house-and-house-music-only-DJ med alla torsdagsklubbens favoriter. Han vägrade spela en enda. Det är så man får fler besökare eller?

Övriga kära vänner gick hem och kvar var Lisa, Holly och jag - tre oslipade diamanter ute på bräcklig is. Vi skrattade. Skrattade. Skrattade och skrattade. Skrattade. Vi glömde allt som var tråkigt, Lisa gjorde det genom att dricka tre liter alkohol. Det låter väldigt mycket, ganska riskabelt men absolut värt det. Hon skulle köpa pommes, det skulle bli gott. Tyvärr tappade hon hela pommesbrickan på marken och vi blev utan. Dessutom tappade hon 50 kronor, så man kan säga lite att det var som att kasta pengarna i sjön.

Kvällens totala, fatala miss
Det finns ett ställe i staden som jag aldrig besökt, tänker aldrig besöka och vill inte ens nämna vid namn... Han som inte är okej var såklart där igår, ser ju honom överallt. Sak samma, en anledning till att jag föraktar detta ställe så innerligt är åldern. Antagligen är det 18 och jag gillar inte 18 ställen. Problemet är att alla under 18 också verkar komma in, vilket bara bekräftar att jag verkligen inte borde gå dit. Holly - å andra sidan - är väldigt såld på just detta ställe. Hon ville så gärna gå in igår, så hon försökte men gick verkligen bet.

Vakten: Inte en chans att ni kommer in, er kompis här är alldeles för berusad (pekar på mig)
Jag: Neeeej, jag lovar! Är inte alls det. Det är bara det att jag tycker detta stället är sååå tråkigt.

Efter den linen borde han väl ändrat sig. Eller? Tids nog gick vi hem, kunde knappt prata eftersom vi skrattade så mycket åt allt möjligt. Vi låg på golvet hos Holly och vred oss av skratt när jag sa "jag luktar som en häst". Det var nivån ungefär. Jag luktade verkligen inte som en häst alltså, mer Chanel Chance. Men det är sånt vi tycker är kul.

Det låter illa och är lite pinsamt, men det var fint. Tre haltande tjejer vinglade hem i armkrok inatt, skrattade tills magmusklerna började krampa och somnade tillslut i en mjuk säng med täcken som grädde.

Holly, Big L och jag fräste upp (ner) till Göteborg i en röd flamma (bilen) i fredags. Vi letade efter kolonistugor små som skjul men hittade istället världens mysigaste små hus med världens grönska överallt. Hanna odlade gurka i trädgården, det växte vinbär och äpplen överallt. En härlig go idyll, så att säga. Vi grillade och åt god färskpotatis, skvallrade och skrattade tills käkarna värkte. Precis som vi gjort hela våren! När kyliga vindar började vina och när Linus-Ida hade ramlat klart i buskara gick vi in och dansade oss varma till Paul Simon. Alla som varit på Hyllan fattar vad vi snackar om. Alla snackar om det. Klockan passerade 22 och vi åkte vidare till världens bästa Smögen.


I Smögen träffade Holly ungdomar. Obs, lägg märke till hur jag väljer mina ord. För det första vet jag inte riktigt hur dessa ungdomar kom in på Hamnen 4. För det andra vet jag inte hur det är med er, men det ringer för mig en liten varningsklocka i bakhuvudet vad gällande yngre män/pojkar. Holly träffade en ungdom. När han slutade sexan tog hon studenten. Det är jättekul tycker jag. 

Okej, för det tredje: hur ofta lackar man inte flera gånger på män som tar sig friheter? Rakvattenstinkande norrmän hängde efter oss och jag sa till Lisa, att tar de på mig eller henne EN gång till, så fan smäller det. Vi dansade till Freestyles gamla sånger varpå jag känner att det äckliga rakvattnet närmar sig. Gött, tänker jag, vänder mig om och ger norrmannen en käftsmäll som heter duga. Ett eko ljöd genom Hamnen 4, Holly höll för munnen, flämtade "Men Pixie..." och Lisa tyckte att det var ett sjukt stort garv. Bästa på länge!

Snipp snapp slut, så åkte vi hem från en dansande västkust och somnade i Hollys stora sköna säng klockan 05.30.