Jag är kär i våra minnen

Här i Marrakech var jag för några månader sedan. Gick runt där på torget och provade små goda underbara maträtter. Kikade lite förvånat på alla som åt med händerna och slickade sig om fingrarna. Kände mig ganska västerländsk. Gick runt och andades in doften av alla möjliga kryddor, tittade på när tyskarna köpte strutar med kilovis av oliver, höll på att snubbla på alla ormar och apor i koppel, blev snuvig i näsan och fick köpa ett svart pulver att sniffa på ett fallfärdigt apotek, jag stack mig på en giftig kaktus vid Atlasbergen och har fortfarande ett rött märke på fingret, såg sparris växa som ogräs. Vaknade, åt och somnade till böner som genljöd genom hela staden fem gånger om dagen, kände mig rädd. Jag tyckte det var synd att ingen borstade tänderna, kände mig ganska västerländsk. Tyckte synd om barnen som sov i gatuhörn, kurade ihop sig tätt intill en utmattad mamma med trasiga kläder. Tyckte att världen är lite korrupt.