G r a n a d a was fresssssshhhhh
""Alla säger att Granada är Spaniens pärla, eller en av dem iallafall. Jag vet inte riktigt om jag böjer mig att hålla med. Hmm... Okej, landskapet är världens häftigaste med snöbeklädda berg som omringar staden. Men själva stadskärnan var inte så speciell. Alhambra, däremot var inte att leka med. Mest detaljrika byggnaden jag någonsin sett. Let's give it for Alhambra! Dagen var fin, solen sken. Förresten, vi tar det från början.
I fredags klockan 06.00 gick Janne, Lisa, Melody och jag till el comedor där bussarna väntade. Konstigt att se alla vänner så tidigt, aldrig hänt innan. Eller jo, alla gånger vi är på fest men då är det ju av helt annan anledning. Ok, fullkomligt ointressant. Vi snappade den bästa bussen, förstås, och satt med Fantastic Four längst bak, förstås. Det enda som var 100% störande var att Iceman var på speed eller något, pratade oavbrutet. Eller ursäkta, skrev jag pratade?! Menar skrek, "sjöng", vrålade, försökte vara rolig etc. Sedan bråkade Alex med en tjej om vem som skulle få den sista platsen i baksätet - á la dagisbarn.
- Don't you think it's fair that I get the space?
- No.
- But I was here first.
- Can you understand me?
- No. Can you undertand me?
- No.
- But I talked to the busdriver.
- So did I.
- I'm not moving.
- Me neirther.
- Let's throw a coin.
Vi andra höll på att dö. Hur pinsamt kan det bli... Tillslut flyttade sig någon annan och det blev två lediga platser. Alex satte sig bredvid tjuriga tjejen, sträckte fram handen och sa. "I'm Alex by the way". Då kunde vi inte hålla oss längre. Framme vid Alhambra var luften så fin. Nästan som Sverige, det gick jättebra att andas. Vi tog många fina kort trots att Janne flertalet gånger påpekade "there are nicer ones on google".
Vi drack Sangría och fiestade som vildingar likt en High School movie på vårt hostel. 170 studenter tog över det där stället, skulle jag säga. Sprang från rum till rum, skrattade och sjöng. The Dutch guys rum förvandlades till något slags Fraternities and Sororities Mekka. Jonsey introducerade sitt nya favoritord, fressshhh. Det roligaste på kvällen var när några east european killar tog av sina tröjor. Jonsey stirrade på dem och sa "that's not fressshhh... Wanna see fresshh?" Och tog av sin t-shirt... Skapade kalabalik.
We gick till en bar (tog approx en och en halv timma). Det var roligt där. Och billigt. Vi vaknade sent på lördagen. Melody, Lisa och jag delade rum och det var världens bästa. Vi tog en tripp till stan, var trötta... Åt mat på en fin restaurang... Var trötta... Gick till vårt Hostel och sov... Vaknade, gjorde oss iordning, gick till Janne och Jonseys rum, drack sangría och berättade roliga historier. Vi hamnade på en tråkig bar där jag (!) somnade med huvudet lutat mot Lisas axel. - Va fan!!, tänkte alla andra. De väckte mig genom att skynda till Granada 10, världens häftigaste klubb. Gammal biosalong som gjorde stämningen perfekt. Jag svär, det var som X&Y i en biosalong! Underbart och vi dansade fötterna av oss. J, J, Lisa och jag försökte hitta mat senare. Det gick inte bra så vi åkte till vårt Hostel. Melody hade vår nyckel så vi var tvugna att fråga efter en extra. Jonsey tyckte det var heeelt insane att man kan få en extranyckel; "ehh... okeeeej. I saw a cool laptop in someones room... Hola Señora... I forgot my roomnumber. Think it's 210. But can you please give me 216 and 217 AS WELL?.... just in case..."
Sedan somnade han. Vi sov två timmar, satte oss på en buss. Fick veta att erasmusstudenter aldrig mer får bo på det fina hostlet, okej vad synd.. Bussen stank bakfylla. Usch. Vi satt på cafeer och restauranger i tre timmar innan vi kunde åka hem. Det var skönt att komma till Calle Magallanes.
Jag öppnade dörren, såg solen lysa in över vårt fina vardagsrum och kände mig lite sorgsen. Om en vecka packar vi och lämnar detta fina ställe. Vill INTE tänka på det.
I fredags klockan 06.00 gick Janne, Lisa, Melody och jag till el comedor där bussarna väntade. Konstigt att se alla vänner så tidigt, aldrig hänt innan. Eller jo, alla gånger vi är på fest men då är det ju av helt annan anledning. Ok, fullkomligt ointressant. Vi snappade den bästa bussen, förstås, och satt med Fantastic Four längst bak, förstås. Det enda som var 100% störande var att Iceman var på speed eller något, pratade oavbrutet. Eller ursäkta, skrev jag pratade?! Menar skrek, "sjöng", vrålade, försökte vara rolig etc. Sedan bråkade Alex med en tjej om vem som skulle få den sista platsen i baksätet - á la dagisbarn.
- Don't you think it's fair that I get the space?
- No.
- But I was here first.
- Can you understand me?
- No. Can you undertand me?
- No.
- But I talked to the busdriver.
- So did I.
- I'm not moving.
- Me neirther.
- Let's throw a coin.
Vi andra höll på att dö. Hur pinsamt kan det bli... Tillslut flyttade sig någon annan och det blev två lediga platser. Alex satte sig bredvid tjuriga tjejen, sträckte fram handen och sa. "I'm Alex by the way". Då kunde vi inte hålla oss längre. Framme vid Alhambra var luften så fin. Nästan som Sverige, det gick jättebra att andas. Vi tog många fina kort trots att Janne flertalet gånger påpekade "there are nicer ones on google".
Vi drack Sangría och fiestade som vildingar likt en High School movie på vårt hostel. 170 studenter tog över det där stället, skulle jag säga. Sprang från rum till rum, skrattade och sjöng. The Dutch guys rum förvandlades till något slags Fraternities and Sororities Mekka. Jonsey introducerade sitt nya favoritord, fressshhh. Det roligaste på kvällen var när några east european killar tog av sina tröjor. Jonsey stirrade på dem och sa "that's not fressshhh... Wanna see fresshh?" Och tog av sin t-shirt... Skapade kalabalik.
We gick till en bar (tog approx en och en halv timma). Det var roligt där. Och billigt. Vi vaknade sent på lördagen. Melody, Lisa och jag delade rum och det var världens bästa. Vi tog en tripp till stan, var trötta... Åt mat på en fin restaurang... Var trötta... Gick till vårt Hostel och sov... Vaknade, gjorde oss iordning, gick till Janne och Jonseys rum, drack sangría och berättade roliga historier. Vi hamnade på en tråkig bar där jag (!) somnade med huvudet lutat mot Lisas axel. - Va fan!!, tänkte alla andra. De väckte mig genom att skynda till Granada 10, världens häftigaste klubb. Gammal biosalong som gjorde stämningen perfekt. Jag svär, det var som X&Y i en biosalong! Underbart och vi dansade fötterna av oss. J, J, Lisa och jag försökte hitta mat senare. Det gick inte bra så vi åkte till vårt Hostel. Melody hade vår nyckel så vi var tvugna att fråga efter en extra. Jonsey tyckte det var heeelt insane att man kan få en extranyckel; "ehh... okeeeej. I saw a cool laptop in someones room... Hola Señora... I forgot my roomnumber. Think it's 210. But can you please give me 216 and 217 AS WELL?.... just in case..."
Sedan somnade han. Vi sov två timmar, satte oss på en buss. Fick veta att erasmusstudenter aldrig mer får bo på det fina hostlet, okej vad synd.. Bussen stank bakfylla. Usch. Vi satt på cafeer och restauranger i tre timmar innan vi kunde åka hem. Det var skönt att komma till Calle Magallanes.
Jag öppnade dörren, såg solen lysa in över vårt fina vardagsrum och kände mig lite sorgsen. Om en vecka packar vi och lämnar detta fina ställe. Vill INTE tänka på det.
Kommentarer
Trackback
